Fråga:
Efter 35 års liv varav 13 som exilnorsk i Sverige noterar jag nu att folk oftast i muntligt samtal nämner sig själv innan andra: ”jag och x gjorde så”, ”Jag och barnen ska simma” Jag och kompisen ska bowla” osv. – istället för att nämna sig själv till sist: ”x och jag gjorde så”, ”barnen och jag ska simma”, ”kompisen och jag ska bowla.”
När jag frågat vuxna och ungdomar både välutbildade och andra om de känner till regeln så möts jag av förundrade blickar.
De säger att de aldrig lärt något om att det ska vara jaget till sist.
Har det någonsin varit allmänbildning i Sverige att lista sig själv sist?
Och om det har varit det – när tog det slut?
Och varför?
Vad tycker du själv?
Svar:
Det är en gammal skrivregel du beskriver och det är sannolikt en generationsfråga.
De flesta födda på 50-talet eller tidigare brukar vara lärda att du börjar aldrig med ditt eget pronomen, precis som du beskriver.
Så svaret är ja, det lärde du dig i skolan, åtminstone fram till 1970-talet.
När tog det slut, svårt att svara på, mer en fråga för språkforskarna.
Men det finns teorier om hur vi placerar oss själva i förhållande till varandra och lite av den tidens anda när ”jag” är viktigast, ”jag ska förverkliga mig själv” etc dök upp tidsmässigt med att TV programmet Expedition Robinson lanserades.
Det gick ut på att framhäva sig själv framför andra och det var för 20 år sedan det dök upp. Men jag har inga vetenskapliga belägg för detta, men att attityden har gått från att ”du är viktigare än jag” till ”jag är viktigare än du” den framgår i massor av sammanhang.
TV programmen med detta ”jag-fixerade” upplägg har därefter kommit på rad.
Vad jag tycker är kanske mindre intressant, men vett och etikett går helt och hållet ut på att ”du är viktigare än jag”.
Klicka här för att läsa min artikel om vett och etikett vid skrivande >>
Etikettdoktorn Mats Danielsson
