ÖVER 7500 VETT- & ETIKETTTIPS!

Fråga:
Min man har inget vidare bordsskick.

Han äter otroligt fort, tittar mest ner i tallriken utan att lyfta blicken och tar sällan notis om mig eller vår tioåriga dotter som sitter med vid bordet.

Han kan stoppa in mer mat i munnen trots att han precis har fått en fråga, tittar inte på andra som pratar med honom, hinner äta upp en hel portion medan vi andra är precis i början och han tar mera mat innan vi andra har ätit upp våra första portioner.

Han stoppar till och med in mer mat innan han har hunnit svälja det han redan har tuggat i munnen.

Han beräknar heller inte hur mycket det finns och att det ska räcka till alla utan äter hejdlöst så länge det finns något kvar eller tills han blir så mätt att han mår illa.

Ibland stoppar han mat i munnen och tuggar samtidigt som har står vid spisen för att lägga upp mer på tallriken. Efter en måltid är hans mage synligt uppspänd/svullen.

Han kan också börja plocka in i diskmaskinen och spola med vatten, skrubba kastruller med mera medan vi andra fortfarande sitter kvar och äter alldeles intill.

Om han inte börjar med det så lämnar han bara rummet när han har ätit färdigt, jag tycker att man ska sitta kvar tills alla har ätit färdigt och delta i samtalet. Det verkar han dock inte intresserad av.

När jag inte är hemma så brukar han ställa fram mat till vår dotter som hon får sitta och äta i ensamhet, antingen från början eller från och med att han ätit färdigt vilket han gör på 5-10 minuter.

Han kan också servera henne mat bara tio minuter innan vi ska åka iväg någonstans och sedan jaga på henne. Han har heller ingen regelbundenhet i mattiderna när jag inte är hemma och det kan gå flera timmar för kort eller lång tid emellan.

Hon verkar ta efter hans beteende mer än mitt och det är ett jättestort problem.

När jag växte upp så satt familjen samlad och åt i lugn och ro. Det var dagens höjdpunkt där vi kom nära varandra och delade med oss av dagen.

Vi dukade gärna fint, tände ljus mer mera, skrattade mycket och hade trevligt. Det var måltiderna som band oss alla samman. Jag inser att jag aldrig dukar fint här hemma längre, det är liksom ingen idé att försöka göra en måltid fin eller trevlig.

Beteendet har gått så långt att det förstör måltiderna: vi sitter mest tysta och bara tuggar.

Om vår dotter har mycket mat kvar på tallriken och inte verkar så hungrig kan han börja ta mat från hennes tallrik och jag måste säga åt honom att sluta.

Han kan också fråga henne om hon vill ha mer mat när hon bara har hunnit halvvägs med sin första portion för att han vill veta om han kan ta resten som är kvar.

Mig frågar han sällan. Ibland, när jag ska ta en andra portion, så är allt slut. Han svar kan vara ”jag trodde inte att du skulle äta mer”.

Jag kan inte komma på något att säga vid måltiderna längre och jag känner mig stressad och får svårt att äta då jag blir äcklad. Ibland känner jag att jag är mer hungrig men jag får inte ner maten.

Jag bryr mig heller inte om att lägga upp maten på ett fint sätt längre, varför ska man ens laga mat som någon kastar i sig utan att tugga? Han lär väl varken känna konsistens eller smaknyanser när han bara slänger upp maten i en röra på tallriken och sedan kastar i sig den som om att allt består av havregrynsgröt.

När min dotter och jag äter själva, vilket vi tack och lov gör titt som tätt, så har vi det mysigt och bra. Det är en helt annan stämning, det känns avslappnat och naturligt och måltiderna blir långa och trevliga.

Men även då märks det att hon har präglats på hans bordsskick och jag måste tänka på att hon ska ta små portioner för att hon inte ska kasta i sig för fort. Jag måste också påpeka för henne att sakta ner.

Jag har tagit upp problemet med honom ett otaliga gånger men han blir jättearg på mig.

Att jag blir stressad och tycker att stämningen varken är trevlig eller familjär vid bordet tycker han är något som jag skapar i min hjärna.

Han verkar tycka att bordsskick bara är att tugga med stängd mun och att resten är några överklassfasoner. Han verkar inte förstå varför det finns hänsyn vid bordet eller vad en gemytlig måltid innebär.

För honom innebär måltiden bara att äta för att nära en organism.

Jag får kraftig ångest vid måltiderna och jag ser på min dotter att det har blivit normalt att utfodras snarare än att något ska avnjutas och i gott sällskap. Det gör mig så ledsen att hon ska uppleva det här.

Vad skulle du vilja säga till mig? Och vad skulle du säga till man man om du fick chansen?

Svar:
Det handlar nog väldigt mycket om er relation och hur ni lyssnar och respekterar varandra.

Som svar på din sista fråga, vad jag skulle säga till honom får nog mitt svar bli att jag hade inte sagt något som utomstående, för god vett och etikett innebär tålamod och överseende med andras fel och brister.

Men det hjälper inte här, för här handlar det om bristande kunskap, kanske hans uppfostran och det skulle inte förvåna mig om du ser ett liknade beteende hos föräldrarna till honom.

Så vad tycker jag? Det svaret är enkelt, han beter sig ohyfsat, omoget, okunnigt och helt utan förmåga att sätta sig in i andras upplevelse.

När detta går så långt att partnern känner ångest inför måltiderna, att ert barn påverkas negativt och detta bortförklaras med ”överklassfasoner”,  då är det dags att sätta ned foten och få honom att förstå att måltiderna numer är något du helst vill undvika.

Mitt råd är att du helt enkelt, utan er dotters närvaro, diskuterar med honom om hur du känner. Blir han arg, behåll ditt lugn för han känner sig pressad.

Han vet inte hur man gör. För om han visste det, skulle han inte agera som han gör och det är detta som gör honom arg, han försvarar sig på det mest enkla av sätt. Genom att skylla på att det är fasoner.

Kräv inte av honom att han ska klara allt på en gång, ett steg i taget. Lär honom, visa honom. Tillrättavisa inte utan hjälp honom.

För er dotters skull och för din egen och er relation.

Vägrar han det samtalet, föreslå att ni tar hjälp utifrån av en familjerådgivare.

Om han trots dina försök till samtal fortsätter att envist hävda sin rätt till ohyfs, vägrar lyssna, vägrar ändra sig och måltiderna är en ångestfylld situation för dig.

Då skulle jag ta mig en allvarlig funderar på om en sådan relation är värd att bygga vidare på. Låt honom veta det, så kanske han begriper att respektera dig, eller får ta konsekvenserna.

Fråga:
Jag undrar vad etiketten säger om att ”tvinga ihop folk” vid samåkning till arrangemang?

När jag ordnar fester eller träffar där jag bjuder in folk som aldrig träffats (via Facebook), så skriver jag aldrig något om samåkning.

Det får folk själva göra upp i inbjudan på Facebook, alltså efterfråga skjuts eller samåkning.

Nu var jag med om att jag blev bjuden till en liten fest där arrangören i Facebookinbjudan föreslog att jag och en till (som jag aldrig träffat) skulle samåka.

Detta utan att ens kolla med mig först.

Jag svarade inte på detta och då pushade arrangören vidare och frågade mig direkt om inte den andra personen kunde åka med mig.

Jag kände mig väldigt trängd av upprepningen och gillade inte alls detta. Inte för att jag skulle vara snål, men jag gillar att planera min resa själv och inte vara beroende av någon annan.

I synnerhet ingen jag aldrig träffat förut.

Jag svarade något i stil med att jag föredrar att hålla mig spontan så att bestämma med andra blir svårt, men om någon vill bege sig samtidigt som jag och bor på vägen kan jag givetvis släppa av personen på väg hem.

Är det rätt att ”pusha ihop” folk för samåkning?

Är det ”rätt” av mig att, i princip, avböja denna tjänst?

”Borde” jag som gäst ta mig an sådant här?

Svara:
Arrangören gör nog detta i all välvilja och det finns säkert många som uppskattar detta.

Så man kan inte säga vad som är rätt eller fel, god eller dålig etikett.

Mitt svar blir att du helt enkelt svarar: ”Tack för att du vill hjälpa till med samåkning, men av praktiska skäl kommer jag transportera mig ensam”.

Om arrangören/inbjudaren har försökt pusha ihop er så får den personen också hantera det svaret till den andra gästen.

Det är knappast din uppgift, då du aldrig utlovat någon samåkning.

Fråga:
Detta kanske är en udda fråga. Jag har en extremt dålig relation till en av mina föräldrar.

Hen får mig att må dåligt och egentligen ska hen vara glad att denne ens är inbjuden.

Jag vill dock inte att personen ska sitta vid honnörsbordet, jag hade faktiskt tänkt att den bästa platsen blir där jag inte kan se hen under hela middagen.

Är det något som bryter mot vett och etikett?

Gör det ingen skillnad att föräldern tar all min energi?

Hur berättar man en sådan sak på bästa sätt?

Det tillhör att personen har svårt att förstå varför jag inte vill ha en bättre relation med denne.

Jag är rädd att hen kommer göra det värre.

Svar:
Helst vill jag svara att du ska försöka sätta dig över din motvilja mot din förälder.

Det är god vett och etikett, allt annat är på gränsen till ohyfsat.

En förälder är alltid det och jag hoppas att alla föräldrar älskar sina barn, även om relationen är dålig.

Du kommer sitta bredvid din förälder, var beror lite på om du är kvinna eller man och vilken förälder det handlar om.

Det är trots allt en middag, ni behöver inte umgås fullt ut, efter maten vidtar festen med dans och annat och är ni inte i närheten av varandra.

Kanske relationen kan vinna på detta sätt.

Men, jag vet inte bakgrunden till er relation och kanske har din förälder sårat/kränkt dig på ett sätt som gör det omöjligt att sitta bredvid varandra.

Då har du har inte så mycket annat att göra, än att förklara ditt ställningstagande.

Var ärlig.

Bäst är personlig kontakt, annars via ett brev och det går inte att framföra ett sådant budskap på ett milt sätt.

Att försöka med nödlögner som bara blir tydliga gör bara saken värre.

Dessutom kommer en placering långt bort visa alla andra gäster hur dålig relation ni har. Vill du det?

Det finns en möjlighet att din förälder väljer att avstå närvaron och då löser sig saken, men glöm inte att någon gång i framtiden kan ni hitta varandra på nytt.

Den chansen minskar nog avsevärt om din önskan blir verklighet.

Valet är ditt, du måste väga för- mot nackdelar och sedan ta ett beslut.

Fråga:
Min kollega disputerar snart och i dessa coronatider har hon valt bort att ha en sittning.

Vi ska i stället ha en mingeltillställning kring ståbord. Jag är toastmadam.

Vem tackar då för maten?

Det är min kollega som har betalat all mat och hon vill gärna tacka cateringpersonalen.

Är det OK eller ska någon annan ta till orda?

Svar:
Hon kan själv tacka cateringpersonalen.

Det finns ingen som är tacktalar vid en mingeltillställning.

Du kan hålla tacktalet och om du vill inkludera cateringpersonalen.

Detta i din roll som toastmadame.

Fråga:
Jag är värdinna och festföremål vid en mingelmottagning.

Vem tackar för maten när det inte finns en respektive som jag suttit bredvid som vid en sittning?

Svar:
Vid en mingelmottagning serveras ingen mat vid sittande bord, utan man äter utan bordplacering.

Om du har en middag med sittning, tackar den person som du som värdinna har på din vänstra sida.

Fråga:
Vi har blivit bjudna på ett stort bröllop i USA.

På kuvertet står endast mitt och min mans namn och inte våra två tonårsbarn (16 och 18 år).

På inbjudningskortet står inga namn.

Kan det vara så att våra barn or bjudna utan att deras namn står? Kan vi maila brudparet och fråga eller är det oartigt?

Svar:
Det innebär med vårt svenska sätt att se på saken, att endast du och din man är inbjudna.

Era barn är inte inbjudna och det innebär att du inte heller kan kontakta dem och fråga om de får följa med.

En sådan fråga försätter värdparet för bröllopet i en svår sits, är barnen inte inbjudna tvingar du värdparet att säga ja, eller ge er det negativa beskedet att de är inte bjudna.

Men det finns ett sätt att komma ur det hela, men det innebär en liten ”risk”.

Ni kan helt sonika kontakta värdparet och avböja inbjudan, med motivet att ni inte vill lämna era barn.

Då kan de säga att ”jo, men de är inbjudna”, risken är att de svarar ”så synd” och då står ni där och kan inte åka.

Så fundera på om ni prioriterar er medverkan och kan tänka er att resa utan barnen, då ska ni inte avböja.

Fråga:
Ska inte en gammal mor som är ensam, stå med i en dödsannons när sonen avlider?

Är det bara hans familj som ska vara med.

Hur är reglerna?

Svar:
En dödsannons brukar undertecknas av de närmast sörjande.

Ibland sker det kollektivt såsom ”barnbarn”, ”syskon”, ”vänner eller dylikt.

Självfallet räknas en mor som närmast sörjande och bör finnas med i annonsen.

Sedan vet jag inte hur förhållandet mellan sonen, hans familj och modern var.

Det kan finnas önskemål om annorlunda förfarande.

Kanske har du som företagare, chef eller medarbetare har en fundering på hur ni ska hantera bemötandet på er arbetsplats.

Alla kan behöva ta ytterligare ett steg. Ingen utvecklas utan träning. En kostnadsfri ”PT” i bemötande.  TESTA DIREKT >>

Jag, Mats Danielsson med alter egot ”Etikettdoktorn”, har sedan 16 år föreläst, skriver, svarar på frågor och anlitas som expert i radio, TV samt i de flesta media.

Vett och etikett på jobbet.  Fast jag väljer hellre ordet Framgångsrikt bemötande.

Kontakta mig, ställ en fråga och få ett svar. Det är kostnadsfritt, du och din arbetsplats nämns inte.

Har du en fråga hittar du länken efter denna text.

Fråga:
Vår son är snart 6 månader och vi har inte döpt honom än.

Vi är medlemmar i Svenska Kyrkan, men vi är inte religiösa.

Nu i tider med Coronavirus har vi inte velat ha något dop med efterföljande kalas.

Häromdagen hörde vi att man kan ha namngivningistället och det tyckte vi lät väldigt bra.

Kan vi ha detta i hemmet och måste vi bjuda in all släkt och vänner?

Behöver vi ha gudföräldrar?

Svar:
Begreppet dop har med ordet doppa att göra, man sänks ned i vatten och den handlingen är symbol för att man då renas ifrån syn och kan ta emot Guds nåd.

Den som blivit döpt är därmed en del av kristenheten.

Dopet var förr mer som en familjeangelägenhet, detta har alltmer utvecklats till att bli ett kalas med familj, släkt, vänner och även arbetskamrater.

Istället för denna religiösa ceremoni kan man ha en namnfest, eller namgivningsceremoni.

Det ska då inte ske med något som liknar dopet och med vatten, det blir helt fel.

I övrigt är det helt fritt att utforma högtiden som man vill, med de närmsta eller ett kalas.

Ni kan alltså göra som ni önskar, ett dop i kyrkan med få personer närvarande och som en familjehögtid.

Eller en ceremoni på annan plats där ni ger er son hans namn. Hur det sker kan ni läsa mer om i följande länk.

Fråga:
Jag har en yngre släkting som aldrig svarar i telefon.

Det spelar ingen roll om jag som morförälder ringer eller om hens föräldrar och syskon ringer.

Jag kan förstå att man inte svarar om man står i duschen eller på annat sätt är upptagen.

Men detta barnbarn svarar eller ringer aldrig tillbaka.

Vad tycker du vi ska göra? har man en telefon ska man väl svara?

Är inte detta dålig etikett?

Svar:
Det finns bara ett svar på din fråga, träffa ditt barnbarn och förklara hur du känner.

Ingen kan givetvis tvinga någon att svara och det kan finnas många skäl till varför man undviker detta.

De svaren kan du och din familj endast få vid ett personligt möte.

Anklaga inte, beskriv istället hur du känner och om ditt barnbarn kanske har någon idé om hur det ska lösas.