Fråga:
Vi föraldrar separerade när sonen var bara 5 dagar . Min son har bott hos mig sedan dess och pappan har träffat honom varannan helg, semester delar vi lika.
De två sista åren har det varit mycket bråk mellan min son och mig, angående pengar och data tider, hans pappa tycker att jag får mycket i underhåll och att min son borde få mer saker än det han får idag.
Min son har det bra, men sedan hans pappa har sagt till honom att vi får för mycket pengar, har vi fått mer eller mindre ett helvete hemma och ingenting av det vi gör duger längre. Dessutom får vi höra att hans pappa har rätt i allt han säger. Jag har bestämt mig för att låta min son bo med sin pappa, men min son vägrar total att flytta, han vill inte bo med sin far, vill inte gå till någon terapeut eller lyssna alls. Vi har haft socialjouren hemma, och de anser att min son är mycket envis och att de kan inte hjälpa i en sådan situation, vad kan man göra åt saken?
Svar:
Jag är inget annat än en en förälder och medmänniska, ingen specialist på denna typ av problem. Men jag kan dela med mig av det lilla jag tror mig kunna.
För det första ska du och sonens pappa, gärna med era respektive, träffas och på ett vuxet sätt diskutera sonens situation. Ni får försöka avstå från bråk och om underhåll inte redan går via Försäkringskassan, ska du försöka ta det den vägen. Då kommer de att betala ersättningen till dig och pappan får föra diskussionen med dem. Att som din sons pappa gör, diskutera underhåll med barnet, är rent förkastligt. Inget barn kan hantera detta, men er son tar på sig skulden för er osämja. Sätt dig gärna ner, visa sonen en enkel budget och förklara vart pengarna går. En 13-åring har ingen som helst uppfattning om sådant och pappas ord är lika viktiga som dina.
Ni måste visa honom att ni föräldrar är överens, lyfta bort skuldkänslorna och tydligt markera att ni älskar honom. En 13-åring klarar inte att hantera en sådan situation, så klart ni får ett helvete. Men det är inget mot vad er son upplever, tro mig!
Din son är tonåring, han ska snart påbörja sin frigörelse från er. Barn är kloka, de försöker spela ut föräldrarna mot varandra. Att säga att han ska bo hos sin pappa är helt fel, sluta med det, omedelbart! Med den inställningen får du din son att må ännu sämre och känna sig ännu mindre älskad. Sätt dig ner, vare sig han bråkar eller skriker, förklara att du älskar honom och finns där – alltid. Säg att han aldrig ska behöva flytta, du är vuxen och det är ditt ansvar som förälder.
Sätt upp tydliga regler för TV och dataspel, vad som än händer så viker ni inte från detta. Han ska ha samma regler både hos sin far och hos dig. Ni måste komma överens (fråga fadern om han vill sonens bästa) och det är helt enkelt bara att dra ur sladden, ta bort datorn och säga ”din timme är slut”. 13-åringar behöver klara regler, oavsett skrik, gapande eller om han kallar er idioter. Men, erbjud honom alternativ. Läs läxor, gå och simma, laga mat- gör något tillsammans. Oavsett hans protester, för han inser ganska snabbt att han inte kommer att vinna om reglerna är tydliga.
Det förvånar mig att socialjouren inte ger dessa enkla råd, sedan handlar det inte om din son vill gå till terapeut eller inte. Det bestämmer du! Punkt!
Vänd dig till BUP – barnpsykiatrin, de har specialistkunskaper om sådant här. Det är du som bestämmer, inte din son. Här finns inget utrymme för samråd med sonen, vad vet han, en 13-åring?
Tydlighet, regler och ett klara besked om han är älskad och välkommen är vad er son behöver. Lycka till!
Läs mer om barn
Mats Danielsson, etikett- och bemötandeexpert
Etikettdoktorn
